9/4 2011
Nej, den var inte borttappad. Den har upphört att existera. Och något som inte finns kan man inte heller hitta.
Ända sedan förra gången jag var hemma har jag känt mindre och mindre att han är mannen i mitt liv. Jag hyste något slags förljuget hopp om att det skulle kännas bättre när vi sågs. Och nu har vi setts. Just nu ligger han faktiskt i min säng och sover. Men jag finner inget hos honom som lockar längre. Jag har sovit i t-shirt för att inte känna mig naken. Jag har legat längst in mot väggen för att närheten har varit för påträngande. Eller för all del, sovit och sovit. Det har jag knappt gjort. Kan inte sova. Kunde inte sova. Gick upp och tog en lång dusch och har pysslat lite i köket.
Den är borta. Kärleken. Känslorna. De finns inte. Jag står ut med en kram men vill han ha en puss blir jag stel som en pinne med tankar på flykt i skallen. Jag vill gömma mig bakom den nu välkända stenen i skogen.
Och han tror att allt beror på att vi har varit ifrån varandra lite för länge. Jag försökte förklara, lite halvhjärtat igår. Men idag måste jag få honom att förstå på riktigt. Få honom att förstå att det inte längre finns ett ”vi”. Att helt enkelt göra slut. Att dumpa honom.
Fast jag älskar honom som den han är. Jag antar att jag helt enkelt tycker om honom som en vän och inget mer.
Det kommer göra ont i hans hjärta. Och då kommer det göra ont i mitt, men det måste bli så här. Det finns inget annat. Det finns inget annat sätt att leva än att leva som man känner är rätt.
Och vi är inte rätt.
fredag 15 april 2011
Mitt hem är min borg
6/4 2011
Jag är hemma en stund. Hemma i det vackra Sverige. Och jag är trött. Inte så mycket för att jag inte har sovit bra, utan jag är trött i själen. Riktigt trött. Jag behöver ett mentalt spa.
Jag öppnade chokladasken som jag fick i julklapp från morfar. Och grät floder. För asken påminde om mormor. Varje jul fick alla i släkten en chokladask av mormor och morfar. När mormor gick bort fortsatte morfar med den traditionen. Det är bra, men samtidigt så kände jag en sån plötslig och enorm saknad efter mormor när jag öppnade asken idag. Jag kommer aldrig sluta sakna henne.
Jag har också en total förvirring vad gäller mitt liv och allt som ska ske när jag kommer hem för gott. Det är just det där med hem. Jag behöver ett hem. Mitt hem. Jag och N har kommit överens om att jag ska ”hyra” hans sommarstuga så jag slipper bo i lägenheten. Det skulle göra mitt liv enklare med tanke på hundar och jobb. Jag skulle slippa lämna hundarna hos pappa varje morgon innan jobbet. Och hyran skulle bli billigare än nuvarande. Bra lösning egentligen. Men.
Jag ser inte min och N’s framtid som gemensam på det sättet längre. Vi kommer vara vänner, inte mer, längre fram. Hans sommarstuga skulle inte vara mitt hem. Den skulle vara en plats att bo på. Men inte mitt hem. Vi kommer umgås när han är i sommarstugan eftersom dealen var att jag skulle betala elen och övriga boendekostnader, och bo där. Med honom när han är där och utan när han är i sin hemstad.
Det innebär att det inte är mitt hem. Jag bestämmer inte över huset eller inredningen. Eller trädgården. Eller när han är där. Eller något alls, egentligen.
Så nu har jag panikat klart och funderat ordentligt. Och jag kommer inte att bo i N’s sommarstuga. Hur gärna jag än vill bo på landet. Hur mycket smidigare och billigare det än hade varit, så kommer jag inte att göra det. Jag kan inte. Jag KAN verkligen inte. Jag trivs förvisso inte i stan, men jag trivs ändå i min lägenhet på något underligt vänster. Så det är väl en himla tur att jag inte har sagt upp den. Och det kommer jag inte att göra heller.
Mitt hem är min borg.
Jag lämnar den inte förrän jag har skaffat mig ett annat, riktigt hem.
Och det får bli när det blir.
Jag är hemma en stund. Hemma i det vackra Sverige. Och jag är trött. Inte så mycket för att jag inte har sovit bra, utan jag är trött i själen. Riktigt trött. Jag behöver ett mentalt spa.
Jag öppnade chokladasken som jag fick i julklapp från morfar. Och grät floder. För asken påminde om mormor. Varje jul fick alla i släkten en chokladask av mormor och morfar. När mormor gick bort fortsatte morfar med den traditionen. Det är bra, men samtidigt så kände jag en sån plötslig och enorm saknad efter mormor när jag öppnade asken idag. Jag kommer aldrig sluta sakna henne.
Jag har också en total förvirring vad gäller mitt liv och allt som ska ske när jag kommer hem för gott. Det är just det där med hem. Jag behöver ett hem. Mitt hem. Jag och N har kommit överens om att jag ska ”hyra” hans sommarstuga så jag slipper bo i lägenheten. Det skulle göra mitt liv enklare med tanke på hundar och jobb. Jag skulle slippa lämna hundarna hos pappa varje morgon innan jobbet. Och hyran skulle bli billigare än nuvarande. Bra lösning egentligen. Men.
Jag ser inte min och N’s framtid som gemensam på det sättet längre. Vi kommer vara vänner, inte mer, längre fram. Hans sommarstuga skulle inte vara mitt hem. Den skulle vara en plats att bo på. Men inte mitt hem. Vi kommer umgås när han är i sommarstugan eftersom dealen var att jag skulle betala elen och övriga boendekostnader, och bo där. Med honom när han är där och utan när han är i sin hemstad.
Det innebär att det inte är mitt hem. Jag bestämmer inte över huset eller inredningen. Eller trädgården. Eller när han är där. Eller något alls, egentligen.
Så nu har jag panikat klart och funderat ordentligt. Och jag kommer inte att bo i N’s sommarstuga. Hur gärna jag än vill bo på landet. Hur mycket smidigare och billigare det än hade varit, så kommer jag inte att göra det. Jag kan inte. Jag KAN verkligen inte. Jag trivs förvisso inte i stan, men jag trivs ändå i min lägenhet på något underligt vänster. Så det är väl en himla tur att jag inte har sagt upp den. Och det kommer jag inte att göra heller.
Mitt hem är min borg.
Jag lämnar den inte förrän jag har skaffat mig ett annat, riktigt hem.
Och det får bli när det blir.
Psykisk misshandel
2/4 2011 om dåtiden
Så svartsjuk. Jag fick inte se på folk när vi gick på stan för jag ”tittade bara på killar” och förnedrade därmed honom. Jag fick inte heller gå med blicken i marken för då var jag sjuk i huvudet som höll på och fånade mig så.
Jag fick inte handla mat på ica-butiken i stan för där jobbade en ung kille. Om jag handlade mat där (för att en viss vara inte fanns på konsum) så ställde han till en scen. ”Var han snygg idag? Log du mot honom? Fick du ett leende från honom? Jag vet att du bara går till ica för att du vill flörta med honom.”
Alla mina vänner och bekanta av det manliga könet fick jag säga upp bekantskapen med, och han hade så ont av att jag hade legat med alla dessa. (Vilket jag inte hade, men det tog han aldrig in) Om någon kille (gammal bekant) hälsade på stan fick jag ofelbart frågan ”har du legat med honom?” och ett nej tog han inte för ett nej utan jag ljög såklart. Och det var ju så jobbigt för honom att träffa på alla mina gamla killar överallt, alla som jag hade legat med. (eller inte...)
Nyårsafton på Kanarieöarna. Vi har varit på en sportklubb ett par dagar och sportat, och jag hade mycket noga hållit mig undan killarna, men hälsa behöver man ju göra för att inte verka helt idiot. Men i övrigt gick jag mest omkring och tittade i backen. Tio i tolv på natten frågar jag vad det är, han verkar så tyst. Jag får fråga flera gånger. Några minuter innan tolv häver han ur sig ”Vad tycker du bäst om, hans hår eller hans kuk?!”
”Va?! frågar jag, med en iskall hand om hjärtat. ”Vad menar du?”
”Du vet mycket väl vad jag menar. Du går ju och tittar på hans kuk hela tiden.” Då inser jag att han hoppar på mig för att jag har gått med blicken riktad mot marken.
”Men jag tittar ju bara i marken så du inte ska tro att jag tittar på killar” Säger jag lite halvkvävt.
”Om du tittar i marken för det måste du ju vara dum i huvudet”
Vilken underbar nyårsafton...
Jag kunde aldrig hälsa på eller prata med min mamma i telefon utan att han frågade ut mig om ”Vad har du sagt för skit om mig till din mamma nu?” ”Pratade ni om Pelle? var Pelle där?” (”Pelle”=killen som jag lämnade för att bli ihop med honom) Jag slutade nästan ha kontakt med min mamma som jag älskar över allt annat, bara för att han skulle bli nöjd. Det blev han aldrig. Han stannade hemma ensam på julafton för att han inte ”stod ut” med min mamma och de flesta i min släkt. Sen undrade han varför jag alltid tog så lång tid på mig när jag hälsade på min släkt. (om det tog mer än två timmar)
Jag var helt värdelös. Lat och omogen som inte kunde sköta vårt hem (och plugga 15 mil bort och ta hand om hundarna) för jag ”var ju hemma så mycket, nog hade jag ju tid att hålla ordning” Och nog började jag bli tjock, borde börja träna. Och att han gick upp i vikt var mitt fel, för jag lät inte honom motionera som han alltid gjort innan han träffade mig. (på vilket sätt jag hindrade honom fick jag aldrig klarhet i)
Det var mitt fel att han var svartsjuk, han hade aldrig behövt vara det mot någon tjej innan han träffade mig. Jag skulle aldrig kunna hitta någon som älskade mig så rent och upphöjt som han gjorde.
Jag var en fitta. Hora. Slampa. Bitch. Idiot. Men om jag konfronterade honom med det och frågade varför han kallt mig så fula saker så hade han aldrig sagt något sådant. Det var bara jag som hittade på. Om jag inte höll med honom utan förklarade hur jag såg på saken, från min synvinkel, noga med att säga att det inte nödvändigtvis var rätt, eller att det ens fanns ett rätt och fel, så blev han bara arg och sa att jag ”såklart hade rätt, jag som var så klockrent jävla perfekt och aldrig hade fel”.
Jag hade aldrig någonsin älskat honom, han visste minsann att jag skulle lämna honom som fort jag läst klart och skaffat ett jobb. (det slumpade sig sen att det faktiskt blev just så) att jag bara utnyttjade honom och levde på hans pengar. Vi reste och han betalade just då, men eftersom jag inte tjänade pengar när jag pluggade så fick jag sen betala tillbaka med mina sparpengar på banken.
Jag började löpträna. Sprang på kvällarna. Under en vecka när han inte var hemma utan hos sina föräldrar i utlandet så hände det. En av de kvällarna ringde han under tiden jag sprang. Jag var ute en halvtimme senare än vanligt. ”Var är du?” frågade han irriterat. Jag kände direkt att det barkade åt skogen.
”Nästan hemma, har varit ute och sprungit” försökte jag lugna honom med.
”Så här sent? Det brukar du aldrig vara. Vad håller du på med? Är det någon där? Har du träffat någon?” (Vi bodde mitt ute på landet...)
Jag minns inte vad jag svarade, jag minns bara att bägaren rann över. Dagen efter när jag kommit hem från jobbet packade jag alla mina saker och alla mina djur och flyttade. Vi hade delad vårdnad om hundarna ett halvår tills jag sa att det fick vara nog. Jag ville vidare med mitt liv och sa att vi fick göra upp om hundarna. ”Ta du båda hundar för gott, du har ändå förstört så mycket” svarade han kallt.
Det är drygt ett år sen och jag har inte sett honom eller hört från honom sen dess. Och jag hoppas jag slipper för resten av livet.
Det har gjort ont och tagit lång tid att inse att allt det här handlar om en enda sak.
Psykisk misshandel.
Ingenting annat.
Så svartsjuk. Jag fick inte se på folk när vi gick på stan för jag ”tittade bara på killar” och förnedrade därmed honom. Jag fick inte heller gå med blicken i marken för då var jag sjuk i huvudet som höll på och fånade mig så.
Jag fick inte handla mat på ica-butiken i stan för där jobbade en ung kille. Om jag handlade mat där (för att en viss vara inte fanns på konsum) så ställde han till en scen. ”Var han snygg idag? Log du mot honom? Fick du ett leende från honom? Jag vet att du bara går till ica för att du vill flörta med honom.”
Alla mina vänner och bekanta av det manliga könet fick jag säga upp bekantskapen med, och han hade så ont av att jag hade legat med alla dessa. (Vilket jag inte hade, men det tog han aldrig in) Om någon kille (gammal bekant) hälsade på stan fick jag ofelbart frågan ”har du legat med honom?” och ett nej tog han inte för ett nej utan jag ljög såklart. Och det var ju så jobbigt för honom att träffa på alla mina gamla killar överallt, alla som jag hade legat med. (eller inte...)
Nyårsafton på Kanarieöarna. Vi har varit på en sportklubb ett par dagar och sportat, och jag hade mycket noga hållit mig undan killarna, men hälsa behöver man ju göra för att inte verka helt idiot. Men i övrigt gick jag mest omkring och tittade i backen. Tio i tolv på natten frågar jag vad det är, han verkar så tyst. Jag får fråga flera gånger. Några minuter innan tolv häver han ur sig ”Vad tycker du bäst om, hans hår eller hans kuk?!”
”Va?! frågar jag, med en iskall hand om hjärtat. ”Vad menar du?”
”Du vet mycket väl vad jag menar. Du går ju och tittar på hans kuk hela tiden.” Då inser jag att han hoppar på mig för att jag har gått med blicken riktad mot marken.
”Men jag tittar ju bara i marken så du inte ska tro att jag tittar på killar” Säger jag lite halvkvävt.
”Om du tittar i marken för det måste du ju vara dum i huvudet”
Vilken underbar nyårsafton...
Jag kunde aldrig hälsa på eller prata med min mamma i telefon utan att han frågade ut mig om ”Vad har du sagt för skit om mig till din mamma nu?” ”Pratade ni om Pelle? var Pelle där?” (”Pelle”=killen som jag lämnade för att bli ihop med honom) Jag slutade nästan ha kontakt med min mamma som jag älskar över allt annat, bara för att han skulle bli nöjd. Det blev han aldrig. Han stannade hemma ensam på julafton för att han inte ”stod ut” med min mamma och de flesta i min släkt. Sen undrade han varför jag alltid tog så lång tid på mig när jag hälsade på min släkt. (om det tog mer än två timmar)
Jag var helt värdelös. Lat och omogen som inte kunde sköta vårt hem (och plugga 15 mil bort och ta hand om hundarna) för jag ”var ju hemma så mycket, nog hade jag ju tid att hålla ordning” Och nog började jag bli tjock, borde börja träna. Och att han gick upp i vikt var mitt fel, för jag lät inte honom motionera som han alltid gjort innan han träffade mig. (på vilket sätt jag hindrade honom fick jag aldrig klarhet i)
Det var mitt fel att han var svartsjuk, han hade aldrig behövt vara det mot någon tjej innan han träffade mig. Jag skulle aldrig kunna hitta någon som älskade mig så rent och upphöjt som han gjorde.
Jag var en fitta. Hora. Slampa. Bitch. Idiot. Men om jag konfronterade honom med det och frågade varför han kallt mig så fula saker så hade han aldrig sagt något sådant. Det var bara jag som hittade på. Om jag inte höll med honom utan förklarade hur jag såg på saken, från min synvinkel, noga med att säga att det inte nödvändigtvis var rätt, eller att det ens fanns ett rätt och fel, så blev han bara arg och sa att jag ”såklart hade rätt, jag som var så klockrent jävla perfekt och aldrig hade fel”.
Jag hade aldrig någonsin älskat honom, han visste minsann att jag skulle lämna honom som fort jag läst klart och skaffat ett jobb. (det slumpade sig sen att det faktiskt blev just så) att jag bara utnyttjade honom och levde på hans pengar. Vi reste och han betalade just då, men eftersom jag inte tjänade pengar när jag pluggade så fick jag sen betala tillbaka med mina sparpengar på banken.
Jag började löpträna. Sprang på kvällarna. Under en vecka när han inte var hemma utan hos sina föräldrar i utlandet så hände det. En av de kvällarna ringde han under tiden jag sprang. Jag var ute en halvtimme senare än vanligt. ”Var är du?” frågade han irriterat. Jag kände direkt att det barkade åt skogen.
”Nästan hemma, har varit ute och sprungit” försökte jag lugna honom med.
”Så här sent? Det brukar du aldrig vara. Vad håller du på med? Är det någon där? Har du träffat någon?” (Vi bodde mitt ute på landet...)
Jag minns inte vad jag svarade, jag minns bara att bägaren rann över. Dagen efter när jag kommit hem från jobbet packade jag alla mina saker och alla mina djur och flyttade. Vi hade delad vårdnad om hundarna ett halvår tills jag sa att det fick vara nog. Jag ville vidare med mitt liv och sa att vi fick göra upp om hundarna. ”Ta du båda hundar för gott, du har ändå förstört så mycket” svarade han kallt.
Det är drygt ett år sen och jag har inte sett honom eller hört från honom sen dess. Och jag hoppas jag slipper för resten av livet.
Det har gjort ont och tagit lång tid att inse att allt det här handlar om en enda sak.
Psykisk misshandel.
Ingenting annat.
Borttappad kärlek
27/3 2011
Lugnt och skönt och... tråkigt..? Inga speciella känslor som far omkring. Faktiskt oroväckande lugnt. Längtar inte ens hem. Inte hem till Niklas, inte hem till något annat än mina älskade hundar. Märkligt nog är det mina underbara pälsbollar som jag saknar mer än något annat. Eller någon annan. Jag har nästan allt jag behöver här. Förutom bristen på sex då. Men det är å andra sidan något man kan ta igen sen, och något jag inte direkt saknar just nu.
Jag är inte ens frustrerad över Den Där Eric. Eric som kläcker ur sig saker som man skulle kunna tolka på tusen sätt. Som jag egentligen borde vara mer frustrerad över att inte veta vad han menar med. Men jag har kommit till ett tillstånd där jag inte riktigt bryr mig. Rycker lite på axlarna och tänker att ”vill han så vill han, och det lär väl visa sig i så fall.”
Och Niklas då? Jo, jag älskar honom på sätt och vis. Älskar honom för den han är. För hans mjuka lugna accepterande sätt. För hans värme och kärlek till sin omgivning. Han är en underbar människa. En av de vackraste själar jag har mött.
Men jag vet inte om jag är kär.
Jag kanske tappade bort kärleken.
Den kanske ligger någonstans i sanden.
Men jag orkar inte riktigt leta...
Lugnt och skönt och... tråkigt..? Inga speciella känslor som far omkring. Faktiskt oroväckande lugnt. Längtar inte ens hem. Inte hem till Niklas, inte hem till något annat än mina älskade hundar. Märkligt nog är det mina underbara pälsbollar som jag saknar mer än något annat. Eller någon annan. Jag har nästan allt jag behöver här. Förutom bristen på sex då. Men det är å andra sidan något man kan ta igen sen, och något jag inte direkt saknar just nu.
Jag är inte ens frustrerad över Den Där Eric. Eric som kläcker ur sig saker som man skulle kunna tolka på tusen sätt. Som jag egentligen borde vara mer frustrerad över att inte veta vad han menar med. Men jag har kommit till ett tillstånd där jag inte riktigt bryr mig. Rycker lite på axlarna och tänker att ”vill han så vill han, och det lär väl visa sig i så fall.”
Och Niklas då? Jo, jag älskar honom på sätt och vis. Älskar honom för den han är. För hans mjuka lugna accepterande sätt. För hans värme och kärlek till sin omgivning. Han är en underbar människa. En av de vackraste själar jag har mött.
Men jag vet inte om jag är kär.
Jag kanske tappade bort kärleken.
Den kanske ligger någonstans i sanden.
Men jag orkar inte riktigt leta...
Lämna mig drivande
19/11 2010
Sådär melankolisk. Lyssnar på ”all by myself” med Eric Carmen och dricker likör. Kan det bli mer tragiskt? Jo det kan det, i och för sig. Men det är tillräckligt, just nu.
Niklas skriver att han saknar mig. Man får inte skriva tillbaka ”men jag saknar inte dig.”, det är ganska oartigt, har jag hört. Så jag låter bli. Låter bli att nämna något om saknad alls.
Men visst saknar jag något. Jag saknar det som var, det otvungna vi hade, glädjen och energin som alltid var på topp tillsammans med honom. Det är nog jag som har ändrats. Efter första ”missen” han gjorde med nya 19-åringen så höll jag honom på avstånd ett tag. Och efter ett tag trodde jag att jag hade släppt honom nära igen. Så var det nog inte. För efter andra missen med förtroendet så fullkomligt flög jag från honom. Inte bokstavligt talat, men mentalt. Och nu håller jag mig på behörigt avstånd. Jag gillar inte avstånd egentligen, men det får vara så nu, jag vill inte ha honom närmare, jag är rädd för vad som blir nästa gång. Jag hatar att alltid behöva vara rädd. Hatar, hatar, hatar det.
Jag känner mig inte arg på honom. Inte alls. Inte nu. Jag är bara uppgiven. På sätt och vis likgiltig inför vad han gör med och vad han känner för 19-åringen och de andra flickorna. Likgiltig inför det vi har. Jag bryr mig inte. Jag vill bara vända ryggen till och gå. Just nu vill jag det.
Han kommer hit imorgon. Vi får se om han håller i mig när jag är på drift från honom. Om han vågar hålla i mig. Om han törs få det lite obekvämt för att fortsätta ha mig nära, eller om han släpper min hand och lämnar mig drivande.
Jag önskar nästan att han lämnar mig drivande, lämnar mig och mitt liv ifred.
Sådär melankolisk. Lyssnar på ”all by myself” med Eric Carmen och dricker likör. Kan det bli mer tragiskt? Jo det kan det, i och för sig. Men det är tillräckligt, just nu.
Niklas skriver att han saknar mig. Man får inte skriva tillbaka ”men jag saknar inte dig.”, det är ganska oartigt, har jag hört. Så jag låter bli. Låter bli att nämna något om saknad alls.
Men visst saknar jag något. Jag saknar det som var, det otvungna vi hade, glädjen och energin som alltid var på topp tillsammans med honom. Det är nog jag som har ändrats. Efter första ”missen” han gjorde med nya 19-åringen så höll jag honom på avstånd ett tag. Och efter ett tag trodde jag att jag hade släppt honom nära igen. Så var det nog inte. För efter andra missen med förtroendet så fullkomligt flög jag från honom. Inte bokstavligt talat, men mentalt. Och nu håller jag mig på behörigt avstånd. Jag gillar inte avstånd egentligen, men det får vara så nu, jag vill inte ha honom närmare, jag är rädd för vad som blir nästa gång. Jag hatar att alltid behöva vara rädd. Hatar, hatar, hatar det.
Jag känner mig inte arg på honom. Inte alls. Inte nu. Jag är bara uppgiven. På sätt och vis likgiltig inför vad han gör med och vad han känner för 19-åringen och de andra flickorna. Likgiltig inför det vi har. Jag bryr mig inte. Jag vill bara vända ryggen till och gå. Just nu vill jag det.
Han kommer hit imorgon. Vi får se om han håller i mig när jag är på drift från honom. Om han vågar hålla i mig. Om han törs få det lite obekvämt för att fortsätta ha mig nära, eller om han släpper min hand och lämnar mig drivande.
Jag önskar nästan att han lämnar mig drivande, lämnar mig och mitt liv ifred.
Bakom stenen 2
29/10 2010
Jag kan inte. Jag vill inte. Jag vägrar ut mig. Tre stopp på ett hinder och sen är jag ute. Så det så.
Meningen är att jag ska på fetischfest imorn, och förfest innan dess, i Kärlekskollektivet, med Niklas som värd. Det ska komma runt 30 personer.
Men jag vet inte. Hela mitt inre gör uppror. Vältrar sig som rasande vågor mot det faktum att jag nästan har lovat att komma. Att folk förväntar sig att jag ska komma. Jag vill inte.
Jag vill hem till skogen. Jag vill gömma mig för världen. Smyga undan och vara ensam och inte synas. Jag vill bygga mitt eget krypin där ingen hittar mig.
Släpp av mig. Släpp ut mig! Låt mig vara. Ge fan i mig. Rör mig inte! Försvinn, jag vill inte ha er här, i mitt liv! Far och flyg, allihop därute!
Nej, inte alla. Det finns några som jag håller av. Som jag vill hälsa på och umgås med i lugn och ro. Som jag vill ha nära. Just nu.
Just nu vill jag inte klä upp mig i fetsichkläder och försöka vara sexig och låtsas ha en kropp som jag inte har. Jag är less. Släpp ut mig. Låt mig vara. Gör mig inte mer ledsen.
Jag finns bakom stenen, men gud nåde den som vågar komma och störa!
Jag kan inte. Jag vill inte. Jag vägrar ut mig. Tre stopp på ett hinder och sen är jag ute. Så det så.
Meningen är att jag ska på fetischfest imorn, och förfest innan dess, i Kärlekskollektivet, med Niklas som värd. Det ska komma runt 30 personer.
Men jag vet inte. Hela mitt inre gör uppror. Vältrar sig som rasande vågor mot det faktum att jag nästan har lovat att komma. Att folk förväntar sig att jag ska komma. Jag vill inte.
Jag vill hem till skogen. Jag vill gömma mig för världen. Smyga undan och vara ensam och inte synas. Jag vill bygga mitt eget krypin där ingen hittar mig.
Släpp av mig. Släpp ut mig! Låt mig vara. Ge fan i mig. Rör mig inte! Försvinn, jag vill inte ha er här, i mitt liv! Far och flyg, allihop därute!
Nej, inte alla. Det finns några som jag håller av. Som jag vill hälsa på och umgås med i lugn och ro. Som jag vill ha nära. Just nu.
Just nu vill jag inte klä upp mig i fetsichkläder och försöka vara sexig och låtsas ha en kropp som jag inte har. Jag är less. Släpp ut mig. Låt mig vara. Gör mig inte mer ledsen.
Jag finns bakom stenen, men gud nåde den som vågar komma och störa!
På lite distans
16/10 2010
Jag har kommit på något. Ibland går det ju upp ett ljus, bara sådär. Oftast när man är mitt uppe i något och inte kan skriva ner det på direkten. Men den finns ändå där, insikten. Den glöms inte bort.
Jag håller en viss distans. Jag måste hålla en viss distans. Kommer han alldeles, alldeles tätt inpå, så tätt det bara går, då blir jag för sårbar. Då kan jag inte tycka att hans sätt att leva är något för mig. Då känner jag (hatar att inse det här, men sanningen är sanningen) att jag inte klarar av att han har andra tjejer. Gud förbjude, men så är det. Kommer han helt inpå min själ, lyckas han ta sig ända dit in, då vill jag ha honom för mig själv. Så därför måste jag hålla honom på lite avstånd, så han inte kryper ända längst in i hjärtat på mig. För gör han det, då kommer det inte längre vara vi. Då kommer jag dra mig undan helt, och mista en person som jag verkligen håller av.
Och det vill jag inte.
Så han få helt enkelt vara på lite, lite distans.
Men bara lite.
Jag har kommit på något. Ibland går det ju upp ett ljus, bara sådär. Oftast när man är mitt uppe i något och inte kan skriva ner det på direkten. Men den finns ändå där, insikten. Den glöms inte bort.
Jag håller en viss distans. Jag måste hålla en viss distans. Kommer han alldeles, alldeles tätt inpå, så tätt det bara går, då blir jag för sårbar. Då kan jag inte tycka att hans sätt att leva är något för mig. Då känner jag (hatar att inse det här, men sanningen är sanningen) att jag inte klarar av att han har andra tjejer. Gud förbjude, men så är det. Kommer han helt inpå min själ, lyckas han ta sig ända dit in, då vill jag ha honom för mig själv. Så därför måste jag hålla honom på lite avstånd, så han inte kryper ända längst in i hjärtat på mig. För gör han det, då kommer det inte längre vara vi. Då kommer jag dra mig undan helt, och mista en person som jag verkligen håller av.
Och det vill jag inte.
Så han få helt enkelt vara på lite, lite distans.
Men bara lite.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)