Slut på "vi"

9/4 2011

Nej, den var inte borttappad. Den har upphört att existera. Och något som inte finns kan man inte heller hitta.

Ända sedan förra gången jag var hemma har jag känt mindre och mindre att han är mannen i mitt liv. Jag hyste något slags förljuget hopp om att det skulle kännas bättre när vi sågs. Och nu har vi setts. Just nu ligger han faktiskt i min säng och sover. Men jag finner inget hos honom som lockar längre. Jag har sovit i t-shirt för att inte känna mig naken. Jag har legat längst in mot väggen för att närheten har varit för påträngande. Eller för all del, sovit och sovit. Det har jag knappt gjort. Kan inte sova. Kunde inte sova. Gick upp och tog en lång dusch och har pysslat lite i köket.
Den är borta. Kärleken. Känslorna. De finns inte. Jag står ut med en kram men vill han ha en puss blir jag stel som en pinne med tankar på flykt i skallen. Jag vill gömma mig bakom den nu välkända stenen i skogen.
Och han tror att allt beror på att vi har varit ifrån varandra lite för länge. Jag försökte förklara, lite halvhjärtat igår. Men idag måste jag få honom att förstå på riktigt. Få honom att förstå att det inte längre finns ett ”vi”. Att helt enkelt göra slut. Att dumpa honom.
Fast jag älskar honom som den han är. Jag antar att jag helt enkelt tycker om honom som en vän och inget mer.
Det kommer göra ont i hans hjärta. Och då kommer det göra ont i mitt, men det måste bli så här. Det finns inget annat. Det finns inget annat sätt att leva än att leva som man känner är rätt.
Och vi är inte rätt.