Stolthet och fastkörning

19/3 2010

Igår kväll hämtade jag som vanligt hundarna från pappas hundgård. Lite senare än tänkt, sådär vid elvasnåret. Vägen dit var lite besvärlig, hårt packad snö som börjat tina upp, men med lite fart tog jag mig igenom. Men när jag svängt in på gårdsplanen tog det tvärstopp. Framhjulen sjönk ner 1 dm i det halvtinade blasket och jag kom ingenstans. Allt bara slirade. Först tog jag det med ro. Sedan blev jag arg. Och tillslut blev jag så frustrerad att jag satte mig i en snödriva och grät. Sen skottade jag runt hjulen, la dörrmattorna från baksätet bakom däcken och backade mig därifrån. Det tog en timme.

Jag kunde tagit pappas fyrhjulsdrivna bil till jobbet idag och låtit pappa fixa bärgning till min. Men så var det ju det där med den hysteriska stoltheten. Jag klarar mig själv. Jag. Kör. Inte. Fast. JAG behöver inte bärgning till MIN bil. JAG lånar inte pappas bil till jobbet. För JAG KAN SJÄLV. Slut på diskussionen.

Jag har inte kört fast, jag hittade bara en besvärlig parkeringsplats.