13/4 2010
Idag åt jag en morot. Jag äter i och för sig alltid en morot till lunchen. Men idag smakade den jord. Inte så mycket, bara en touch av jord. Men istället för att känna mig äcklad så drev smaken fram en störtflod av minnen.
Jag, fyra-fem år, sittande i den jättelika högen med potatis utanför magsinet på Stora Ek. Folk som kom med sina bilar, lastade in säckvis med potatis och nöjda åkte därifrån. Pappa odlade traktens godaste potatis på gärdena ner mot ån Tidan. Jag tog upp en potatis ur högen, borstade lite halvhjärtat av de värsta jordkocklorna på byxorna innan jag knaprade i mig den. Jag älskade rå potatis. Eller, det gör jag väl än idag. Helst så nyupptagen att jorden inte hunnit torka. Jag åt mycket potatis vid de tillfällena.
Tillbaka i verkligheten reflekterar jag över att det är så jag vill att mina eventuella framtida barn ska ha det. Kanske inte nödvändigtvis sittande i en potatishög, men i ett grönsaksland på en gård på landet. Skitiga, lera upp till knäna och smutsbruna fingrar i munnen. Ingen unge har dött av det. Hundar att leka med och katter som smyger runt och jagar gnagare. En stor gårdsplan att cykla på och skrapa upp knäna när de ramlar. Skogen bredvid där de kan springa barfota och få barr i de små barnafötterna och myrbett på benen. Eller plocka de allra första skogsmultronen vid kanten på grusvägen. Sitta i blåbärsriset och mosa i sig blåbär så hela ungen är blålila. Vara ute och leka tills det blir mörkt och lite till, och lära sig att mörker inte är ett dugg farligt. Jag vill att mina ungar ska bli trygga ungar.
Mycket av det här har jag själv fått växa upp med, och det är jag mina föräldrar evigt tacksam för.
När jag blev lite äldre fick jag stå på potatisupptagaren och tjäna egna, svarta, pengar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar