Sluta leta fel

28/9 2010

Jag tror att jag är rädd.
Jätterädd.
Alldeles fullständigt totalt livrädd.
Han har kommit att betyda för mycket för mig. Jag är så rädd tappa bort mig själv. Igen. Rädd att bortse från det jag vill för att få vara med honom. Rädd att han ska bli arg eller ledsen på mig för att jag planerar att göra saker som jag vill.
Så jag bryter mig loss lite försiktigt. Bänder isär ett finger i taget. Från ett grepp som egentligen aldrig har funnits där, förutom i min fantasi, i mina mardrömmar. Han håller inte i mig. Sträcker ju faktiskt bara ut en hand som jag kan ta när jag känner för det, och släppa närhelst jag vill.

Så i helgen tog jag ett steg tillbaka och förklarade att jag inte ville följa med på festen med hans vänner, utan tänkte ha en lugn kväll med en nära vän istället. I mitt förra liv hade ett smärre krig utbrutit, men han körde mig till min vän och önskade mig en trevlig kväll. Och mitt inre höll omedvetet andan när han hämtade mig senare på kvällen, på något sätt berett att ta skit. Men det kom ingen. Det visste jag ju egentligen, men ett befäst beteende är svårt att ändra, bara sådär.
Dagen efter skulle han sälja grejer för sitt företag, och jag hade ingen lust att följa med, egentligen. Efter lite överläggande med mitt samvete upplyste jag honom om att jag inte tänkte följa med. Jag frågade inte vad han tyckte om att jag ville shoppa med min vän istället. Jag upplyste honom bara. Och fick fortfarande inte den reaktion mitt inre fruktade. Det kändes konstigt. Ovant att inte behöva försvara det jag vill göra. Ovant att inte behöva krypa för att få så lite skit som möjligt. Men jag vet ju, jag vet ju att han inte är S. Och ändå är det så svårt, fortfarande, det har ju gått mer än ett år sedan jag flyttade.

Men vanans makt är svår att bryta. Och jag är så glad och tacksam att jag har Niklas. Det är svårt att hitta någon som är bättre för mig när jag lär mig nya mönster och beteenden. När jag lär mig att respektera min egen vilja och att ta vara på den. Och sätta mig själv i första rummet.
Jag måste göra det. Jag är viktigast i mitt eget liv, så är det bara.

Men jag är ju rädd. Rädd för att tappa bort mig själv i det Niklas betyder för mig. Så rädd att jag letar fel hos honom för att snabbt kunna dra mig undan och klara mig med minsta möjliga skada. Det har nästan blivit som ett slags självändamål att leta fel hos honom. Jag börjar för sjutton lägga mig till med ett beteende som påminner om S's, som jag hatade av hela min själ!
Jag måste sluta med det och ta hand om mig själv istället. De eventuella fel han har kan jag ändå inte göra något åt.

Jag måste sluta leta fel.

Omedelbart.