Psykisk misshandel

2/4 2011 om dåtiden

Så svartsjuk. Jag fick inte se på folk när vi gick på stan för jag ”tittade bara på killar” och förnedrade därmed honom. Jag fick inte heller gå med blicken i marken för då var jag sjuk i huvudet som höll på och fånade mig så.
Jag fick inte handla mat på ica-butiken i stan för där jobbade en ung kille. Om jag handlade mat där (för att en viss vara inte fanns på konsum) så ställde han till en scen. ”Var han snygg idag? Log du mot honom? Fick du ett leende från honom? Jag vet att du bara går till ica för att du vill flörta med honom.”
Alla mina vänner och bekanta av det manliga könet fick jag säga upp bekantskapen med, och han hade så ont av att jag hade legat med alla dessa. (Vilket jag inte hade, men det tog han aldrig in) Om någon kille (gammal bekant) hälsade på stan fick jag ofelbart frågan ”har du legat med honom?” och ett nej tog han inte för ett nej utan jag ljög såklart. Och det var ju så jobbigt för honom att träffa på alla mina gamla killar överallt, alla som jag hade legat med. (eller inte...)
Nyårsafton på Kanarieöarna. Vi har varit på en sportklubb ett par dagar och sportat, och jag hade mycket noga hållit mig undan killarna, men hälsa behöver man ju göra för att inte verka helt idiot. Men i övrigt gick jag mest omkring och tittade i backen. Tio i tolv på natten frågar jag vad det är, han verkar så tyst. Jag får fråga flera gånger. Några minuter innan tolv häver han ur sig ”Vad tycker du bäst om, hans hår eller hans kuk?!”
”Va?! frågar jag, med en iskall hand om hjärtat. ”Vad menar du?”
”Du vet mycket väl vad jag menar. Du går ju och tittar på hans kuk hela tiden.” Då inser jag att han hoppar på mig för att jag har gått med blicken riktad mot marken.
”Men jag tittar ju bara i marken så du inte ska tro att jag tittar på killar” Säger jag lite halvkvävt.
”Om du tittar i marken för det måste du ju vara dum i huvudet”
Vilken underbar nyårsafton...

Jag kunde aldrig hälsa på eller prata med min mamma i telefon utan att han frågade ut mig om ”Vad har du sagt för skit om mig till din mamma nu?” ”Pratade ni om Pelle? var Pelle där?” (”Pelle”=killen som jag lämnade för att bli ihop med honom) Jag slutade nästan ha kontakt med min mamma som jag älskar över allt annat, bara för att han skulle bli nöjd. Det blev han aldrig. Han stannade hemma ensam på julafton för att han inte ”stod ut” med min mamma och de flesta i min släkt. Sen undrade han varför jag alltid tog så lång tid på mig när jag hälsade på min släkt. (om det tog mer än två timmar)
Jag var helt värdelös. Lat och omogen som inte kunde sköta vårt hem (och plugga 15 mil bort och ta hand om hundarna) för jag ”var ju hemma så mycket, nog hade jag ju tid att hålla ordning” Och nog började jag bli tjock, borde börja träna. Och att han gick upp i vikt var mitt fel, för jag lät inte honom motionera som han alltid gjort innan han träffade mig. (på vilket sätt jag hindrade honom fick jag aldrig klarhet i)
Det var mitt fel att han var svartsjuk, han hade aldrig behövt vara det mot någon tjej innan han träffade mig. Jag skulle aldrig kunna hitta någon som älskade mig så rent och upphöjt som han gjorde.
Jag var en fitta. Hora. Slampa. Bitch. Idiot. Men om jag konfronterade honom med det och frågade varför han kallt mig så fula saker så hade han aldrig sagt något sådant. Det var bara jag som hittade på. Om jag inte höll med honom utan förklarade hur jag såg på saken, från min synvinkel, noga med att säga att det inte nödvändigtvis var rätt, eller att det ens fanns ett rätt och fel, så blev han bara arg och sa att jag ”såklart hade rätt, jag som var så klockrent jävla perfekt och aldrig hade fel”.
Jag hade aldrig någonsin älskat honom, han visste minsann att jag skulle lämna honom som fort jag läst klart och skaffat ett jobb. (det slumpade sig sen att det faktiskt blev just så) att jag bara utnyttjade honom och levde på hans pengar. Vi reste och han betalade just då, men eftersom jag inte tjänade pengar när jag pluggade så fick jag sen betala tillbaka med mina sparpengar på banken.

Jag började löpträna. Sprang på kvällarna. Under en vecka när han inte var hemma utan hos sina föräldrar i utlandet så hände det. En av de kvällarna ringde han under tiden jag sprang. Jag var ute en halvtimme senare än vanligt. ”Var är du?” frågade han irriterat. Jag kände direkt att det barkade åt skogen.
”Nästan hemma, har varit ute och sprungit” försökte jag lugna honom med.
”Så här sent? Det brukar du aldrig vara. Vad håller du på med? Är det någon där? Har du träffat någon?” (Vi bodde mitt ute på landet...)
Jag minns inte vad jag svarade, jag minns bara att bägaren rann över. Dagen efter när jag kommit hem från jobbet packade jag alla mina saker och alla mina djur och flyttade. Vi hade delad vårdnad om hundarna ett halvår tills jag sa att det fick vara nog. Jag ville vidare med mitt liv och sa att vi fick göra upp om hundarna. ”Ta du båda hundar för gott, du har ändå förstört så mycket” svarade han kallt.
Det är drygt ett år sen och jag har inte sett honom eller hört från honom sen dess. Och jag hoppas jag slipper för resten av livet.

Det har gjort ont och tagit lång tid att inse att allt det här handlar om en enda sak.


Psykisk misshandel.

Ingenting annat.