Skyggar och sparkar bakut

5/5 2010

Jag börjar komma underfund med det där nu. Rädslan att känna. Som kanske inte är en rädsla alls.
För jag tror faktiskt att jag känner. Det ligger något och lurar. En värme. Och en saknad. Men knixet tror jag är att det måste vara kravlöst och utan förväntningar. Jag vill inte vara tvungen att göra något för att det ska vara så. För att någon förväntar sig att det ska vara så. Jag måste göra saker för att jag vill det. Jag måste få ringa för att jag vill ringa, inte för att personen i andra änden av luren blir arg om jag inte ringer. Jag måste få vara sådär självständig och egen och inte alls närvarande i nuet, sådär som jag kan vara. Och ingen får beskylla mig för något som jag inte är. För då skyggar jag. Sparkar bakut och springer till skogs. Och gömmer mig bakom en sten.

Men just nu har jag ingen i mitt liv som jag behöver skygga för. Tack.