Klå mig på fingrarna!

7/6 2010

Igår satsade jag och slog på stort. Jag tackade ja till en dejt med en kille från nätet som har velat träffa mig länge nu. Jag tänkte att va fasen, det kan ju inte bli mer än urtrist. Så sagt och gjort, vi bestämde tid och plats och sågs.
Han såg inte så bra ut, men verkade helt okej. Vi slog oss ner på en filt och plockade upp den medhavda fikan i ett grönområde där många solsugna människor hade samlats en dag som denna.
Vi pratade om det ena med det tredje, men mest om hundar. Han har en egen, en 11-månaders golden retrievervalp. Men det fanns inte det där eldiga, glödiga i samtalet. Det där som får en att le och försöka komma en ännu mer underfundig kommentar, den kvickheten saknades. Han blev mest tyst om jag försökte. Inte för att vara otrevlig, men jag tror inte han hängde med riktigt. Och jag menar inte att han på något vis var korkad, men med risk för att låta kaxig, så saknades det några mentala nivåer för att jag skulle känna att han var en intellektuell utmaning för mig.
Och det vill jag ha. Kom igen, klå mig på fingrarna!

Så nej, det blir nog inga fler dejter där...