Lämna mig drivande

19/11 2010

Sådär melankolisk. Lyssnar på ”all by myself” med Eric Carmen och dricker likör. Kan det bli mer tragiskt? Jo det kan det, i och för sig. Men det är tillräckligt, just nu.
Niklas skriver att han saknar mig. Man får inte skriva tillbaka ”men jag saknar inte dig.”, det är ganska oartigt, har jag hört. Så jag låter bli. Låter bli att nämna något om saknad alls.
Men visst saknar jag något. Jag saknar det som var, det otvungna vi hade, glädjen och energin som alltid var på topp tillsammans med honom. Det är nog jag som har ändrats. Efter första ”missen” han gjorde med nya 19-åringen så höll jag honom på avstånd ett tag. Och efter ett tag trodde jag att jag hade släppt honom nära igen. Så var det nog inte. För efter andra missen med förtroendet så fullkomligt flög jag från honom. Inte bokstavligt talat, men mentalt. Och nu håller jag mig på behörigt avstånd. Jag gillar inte avstånd egentligen, men det får vara så nu, jag vill inte ha honom närmare, jag är rädd för vad som blir nästa gång. Jag hatar att alltid behöva vara rädd. Hatar, hatar, hatar det.
Jag känner mig inte arg på honom. Inte alls. Inte nu. Jag är bara uppgiven. På sätt och vis likgiltig inför vad han gör med och vad han känner för 19-åringen och de andra flickorna. Likgiltig inför det vi har. Jag bryr mig inte. Jag vill bara vända ryggen till och gå. Just nu vill jag det.
Han kommer hit imorgon. Vi får se om han håller i mig när jag är på drift från honom. Om han vågar hålla i mig. Om han törs få det lite obekvämt för att fortsätta ha mig nära, eller om han släpper min hand och lämnar mig drivande.

Jag önskar nästan att han lämnar mig drivande, lämnar mig och mitt liv ifred.