9/4 2011
Nej, den var inte borttappad. Den har upphört att existera. Och något som inte finns kan man inte heller hitta.
Ända sedan förra gången jag var hemma har jag känt mindre och mindre att han är mannen i mitt liv. Jag hyste något slags förljuget hopp om att det skulle kännas bättre när vi sågs. Och nu har vi setts. Just nu ligger han faktiskt i min säng och sover. Men jag finner inget hos honom som lockar längre. Jag har sovit i t-shirt för att inte känna mig naken. Jag har legat längst in mot väggen för att närheten har varit för påträngande. Eller för all del, sovit och sovit. Det har jag knappt gjort. Kan inte sova. Kunde inte sova. Gick upp och tog en lång dusch och har pysslat lite i köket.
Den är borta. Kärleken. Känslorna. De finns inte. Jag står ut med en kram men vill han ha en puss blir jag stel som en pinne med tankar på flykt i skallen. Jag vill gömma mig bakom den nu välkända stenen i skogen.
Och han tror att allt beror på att vi har varit ifrån varandra lite för länge. Jag försökte förklara, lite halvhjärtat igår. Men idag måste jag få honom att förstå på riktigt. Få honom att förstå att det inte längre finns ett ”vi”. Att helt enkelt göra slut. Att dumpa honom.
Fast jag älskar honom som den han är. Jag antar att jag helt enkelt tycker om honom som en vän och inget mer.
Det kommer göra ont i hans hjärta. Och då kommer det göra ont i mitt, men det måste bli så här. Det finns inget annat. Det finns inget annat sätt att leva än att leva som man känner är rätt.
Och vi är inte rätt.
fredag 15 april 2011
Mitt hem är min borg
6/4 2011
Jag är hemma en stund. Hemma i det vackra Sverige. Och jag är trött. Inte så mycket för att jag inte har sovit bra, utan jag är trött i själen. Riktigt trött. Jag behöver ett mentalt spa.
Jag öppnade chokladasken som jag fick i julklapp från morfar. Och grät floder. För asken påminde om mormor. Varje jul fick alla i släkten en chokladask av mormor och morfar. När mormor gick bort fortsatte morfar med den traditionen. Det är bra, men samtidigt så kände jag en sån plötslig och enorm saknad efter mormor när jag öppnade asken idag. Jag kommer aldrig sluta sakna henne.
Jag har också en total förvirring vad gäller mitt liv och allt som ska ske när jag kommer hem för gott. Det är just det där med hem. Jag behöver ett hem. Mitt hem. Jag och N har kommit överens om att jag ska ”hyra” hans sommarstuga så jag slipper bo i lägenheten. Det skulle göra mitt liv enklare med tanke på hundar och jobb. Jag skulle slippa lämna hundarna hos pappa varje morgon innan jobbet. Och hyran skulle bli billigare än nuvarande. Bra lösning egentligen. Men.
Jag ser inte min och N’s framtid som gemensam på det sättet längre. Vi kommer vara vänner, inte mer, längre fram. Hans sommarstuga skulle inte vara mitt hem. Den skulle vara en plats att bo på. Men inte mitt hem. Vi kommer umgås när han är i sommarstugan eftersom dealen var att jag skulle betala elen och övriga boendekostnader, och bo där. Med honom när han är där och utan när han är i sin hemstad.
Det innebär att det inte är mitt hem. Jag bestämmer inte över huset eller inredningen. Eller trädgården. Eller när han är där. Eller något alls, egentligen.
Så nu har jag panikat klart och funderat ordentligt. Och jag kommer inte att bo i N’s sommarstuga. Hur gärna jag än vill bo på landet. Hur mycket smidigare och billigare det än hade varit, så kommer jag inte att göra det. Jag kan inte. Jag KAN verkligen inte. Jag trivs förvisso inte i stan, men jag trivs ändå i min lägenhet på något underligt vänster. Så det är väl en himla tur att jag inte har sagt upp den. Och det kommer jag inte att göra heller.
Mitt hem är min borg.
Jag lämnar den inte förrän jag har skaffat mig ett annat, riktigt hem.
Och det får bli när det blir.
Jag är hemma en stund. Hemma i det vackra Sverige. Och jag är trött. Inte så mycket för att jag inte har sovit bra, utan jag är trött i själen. Riktigt trött. Jag behöver ett mentalt spa.
Jag öppnade chokladasken som jag fick i julklapp från morfar. Och grät floder. För asken påminde om mormor. Varje jul fick alla i släkten en chokladask av mormor och morfar. När mormor gick bort fortsatte morfar med den traditionen. Det är bra, men samtidigt så kände jag en sån plötslig och enorm saknad efter mormor när jag öppnade asken idag. Jag kommer aldrig sluta sakna henne.
Jag har också en total förvirring vad gäller mitt liv och allt som ska ske när jag kommer hem för gott. Det är just det där med hem. Jag behöver ett hem. Mitt hem. Jag och N har kommit överens om att jag ska ”hyra” hans sommarstuga så jag slipper bo i lägenheten. Det skulle göra mitt liv enklare med tanke på hundar och jobb. Jag skulle slippa lämna hundarna hos pappa varje morgon innan jobbet. Och hyran skulle bli billigare än nuvarande. Bra lösning egentligen. Men.
Jag ser inte min och N’s framtid som gemensam på det sättet längre. Vi kommer vara vänner, inte mer, längre fram. Hans sommarstuga skulle inte vara mitt hem. Den skulle vara en plats att bo på. Men inte mitt hem. Vi kommer umgås när han är i sommarstugan eftersom dealen var att jag skulle betala elen och övriga boendekostnader, och bo där. Med honom när han är där och utan när han är i sin hemstad.
Det innebär att det inte är mitt hem. Jag bestämmer inte över huset eller inredningen. Eller trädgården. Eller när han är där. Eller något alls, egentligen.
Så nu har jag panikat klart och funderat ordentligt. Och jag kommer inte att bo i N’s sommarstuga. Hur gärna jag än vill bo på landet. Hur mycket smidigare och billigare det än hade varit, så kommer jag inte att göra det. Jag kan inte. Jag KAN verkligen inte. Jag trivs förvisso inte i stan, men jag trivs ändå i min lägenhet på något underligt vänster. Så det är väl en himla tur att jag inte har sagt upp den. Och det kommer jag inte att göra heller.
Mitt hem är min borg.
Jag lämnar den inte förrän jag har skaffat mig ett annat, riktigt hem.
Och det får bli när det blir.
Psykisk misshandel
2/4 2011 om dåtiden
Så svartsjuk. Jag fick inte se på folk när vi gick på stan för jag ”tittade bara på killar” och förnedrade därmed honom. Jag fick inte heller gå med blicken i marken för då var jag sjuk i huvudet som höll på och fånade mig så.
Jag fick inte handla mat på ica-butiken i stan för där jobbade en ung kille. Om jag handlade mat där (för att en viss vara inte fanns på konsum) så ställde han till en scen. ”Var han snygg idag? Log du mot honom? Fick du ett leende från honom? Jag vet att du bara går till ica för att du vill flörta med honom.”
Alla mina vänner och bekanta av det manliga könet fick jag säga upp bekantskapen med, och han hade så ont av att jag hade legat med alla dessa. (Vilket jag inte hade, men det tog han aldrig in) Om någon kille (gammal bekant) hälsade på stan fick jag ofelbart frågan ”har du legat med honom?” och ett nej tog han inte för ett nej utan jag ljög såklart. Och det var ju så jobbigt för honom att träffa på alla mina gamla killar överallt, alla som jag hade legat med. (eller inte...)
Nyårsafton på Kanarieöarna. Vi har varit på en sportklubb ett par dagar och sportat, och jag hade mycket noga hållit mig undan killarna, men hälsa behöver man ju göra för att inte verka helt idiot. Men i övrigt gick jag mest omkring och tittade i backen. Tio i tolv på natten frågar jag vad det är, han verkar så tyst. Jag får fråga flera gånger. Några minuter innan tolv häver han ur sig ”Vad tycker du bäst om, hans hår eller hans kuk?!”
”Va?! frågar jag, med en iskall hand om hjärtat. ”Vad menar du?”
”Du vet mycket väl vad jag menar. Du går ju och tittar på hans kuk hela tiden.” Då inser jag att han hoppar på mig för att jag har gått med blicken riktad mot marken.
”Men jag tittar ju bara i marken så du inte ska tro att jag tittar på killar” Säger jag lite halvkvävt.
”Om du tittar i marken för det måste du ju vara dum i huvudet”
Vilken underbar nyårsafton...
Jag kunde aldrig hälsa på eller prata med min mamma i telefon utan att han frågade ut mig om ”Vad har du sagt för skit om mig till din mamma nu?” ”Pratade ni om Pelle? var Pelle där?” (”Pelle”=killen som jag lämnade för att bli ihop med honom) Jag slutade nästan ha kontakt med min mamma som jag älskar över allt annat, bara för att han skulle bli nöjd. Det blev han aldrig. Han stannade hemma ensam på julafton för att han inte ”stod ut” med min mamma och de flesta i min släkt. Sen undrade han varför jag alltid tog så lång tid på mig när jag hälsade på min släkt. (om det tog mer än två timmar)
Jag var helt värdelös. Lat och omogen som inte kunde sköta vårt hem (och plugga 15 mil bort och ta hand om hundarna) för jag ”var ju hemma så mycket, nog hade jag ju tid att hålla ordning” Och nog började jag bli tjock, borde börja träna. Och att han gick upp i vikt var mitt fel, för jag lät inte honom motionera som han alltid gjort innan han träffade mig. (på vilket sätt jag hindrade honom fick jag aldrig klarhet i)
Det var mitt fel att han var svartsjuk, han hade aldrig behövt vara det mot någon tjej innan han träffade mig. Jag skulle aldrig kunna hitta någon som älskade mig så rent och upphöjt som han gjorde.
Jag var en fitta. Hora. Slampa. Bitch. Idiot. Men om jag konfronterade honom med det och frågade varför han kallt mig så fula saker så hade han aldrig sagt något sådant. Det var bara jag som hittade på. Om jag inte höll med honom utan förklarade hur jag såg på saken, från min synvinkel, noga med att säga att det inte nödvändigtvis var rätt, eller att det ens fanns ett rätt och fel, så blev han bara arg och sa att jag ”såklart hade rätt, jag som var så klockrent jävla perfekt och aldrig hade fel”.
Jag hade aldrig någonsin älskat honom, han visste minsann att jag skulle lämna honom som fort jag läst klart och skaffat ett jobb. (det slumpade sig sen att det faktiskt blev just så) att jag bara utnyttjade honom och levde på hans pengar. Vi reste och han betalade just då, men eftersom jag inte tjänade pengar när jag pluggade så fick jag sen betala tillbaka med mina sparpengar på banken.
Jag började löpträna. Sprang på kvällarna. Under en vecka när han inte var hemma utan hos sina föräldrar i utlandet så hände det. En av de kvällarna ringde han under tiden jag sprang. Jag var ute en halvtimme senare än vanligt. ”Var är du?” frågade han irriterat. Jag kände direkt att det barkade åt skogen.
”Nästan hemma, har varit ute och sprungit” försökte jag lugna honom med.
”Så här sent? Det brukar du aldrig vara. Vad håller du på med? Är det någon där? Har du träffat någon?” (Vi bodde mitt ute på landet...)
Jag minns inte vad jag svarade, jag minns bara att bägaren rann över. Dagen efter när jag kommit hem från jobbet packade jag alla mina saker och alla mina djur och flyttade. Vi hade delad vårdnad om hundarna ett halvår tills jag sa att det fick vara nog. Jag ville vidare med mitt liv och sa att vi fick göra upp om hundarna. ”Ta du båda hundar för gott, du har ändå förstört så mycket” svarade han kallt.
Det är drygt ett år sen och jag har inte sett honom eller hört från honom sen dess. Och jag hoppas jag slipper för resten av livet.
Det har gjort ont och tagit lång tid att inse att allt det här handlar om en enda sak.
Psykisk misshandel.
Ingenting annat.
Så svartsjuk. Jag fick inte se på folk när vi gick på stan för jag ”tittade bara på killar” och förnedrade därmed honom. Jag fick inte heller gå med blicken i marken för då var jag sjuk i huvudet som höll på och fånade mig så.
Jag fick inte handla mat på ica-butiken i stan för där jobbade en ung kille. Om jag handlade mat där (för att en viss vara inte fanns på konsum) så ställde han till en scen. ”Var han snygg idag? Log du mot honom? Fick du ett leende från honom? Jag vet att du bara går till ica för att du vill flörta med honom.”
Alla mina vänner och bekanta av det manliga könet fick jag säga upp bekantskapen med, och han hade så ont av att jag hade legat med alla dessa. (Vilket jag inte hade, men det tog han aldrig in) Om någon kille (gammal bekant) hälsade på stan fick jag ofelbart frågan ”har du legat med honom?” och ett nej tog han inte för ett nej utan jag ljög såklart. Och det var ju så jobbigt för honom att träffa på alla mina gamla killar överallt, alla som jag hade legat med. (eller inte...)
Nyårsafton på Kanarieöarna. Vi har varit på en sportklubb ett par dagar och sportat, och jag hade mycket noga hållit mig undan killarna, men hälsa behöver man ju göra för att inte verka helt idiot. Men i övrigt gick jag mest omkring och tittade i backen. Tio i tolv på natten frågar jag vad det är, han verkar så tyst. Jag får fråga flera gånger. Några minuter innan tolv häver han ur sig ”Vad tycker du bäst om, hans hår eller hans kuk?!”
”Va?! frågar jag, med en iskall hand om hjärtat. ”Vad menar du?”
”Du vet mycket väl vad jag menar. Du går ju och tittar på hans kuk hela tiden.” Då inser jag att han hoppar på mig för att jag har gått med blicken riktad mot marken.
”Men jag tittar ju bara i marken så du inte ska tro att jag tittar på killar” Säger jag lite halvkvävt.
”Om du tittar i marken för det måste du ju vara dum i huvudet”
Vilken underbar nyårsafton...
Jag kunde aldrig hälsa på eller prata med min mamma i telefon utan att han frågade ut mig om ”Vad har du sagt för skit om mig till din mamma nu?” ”Pratade ni om Pelle? var Pelle där?” (”Pelle”=killen som jag lämnade för att bli ihop med honom) Jag slutade nästan ha kontakt med min mamma som jag älskar över allt annat, bara för att han skulle bli nöjd. Det blev han aldrig. Han stannade hemma ensam på julafton för att han inte ”stod ut” med min mamma och de flesta i min släkt. Sen undrade han varför jag alltid tog så lång tid på mig när jag hälsade på min släkt. (om det tog mer än två timmar)
Jag var helt värdelös. Lat och omogen som inte kunde sköta vårt hem (och plugga 15 mil bort och ta hand om hundarna) för jag ”var ju hemma så mycket, nog hade jag ju tid att hålla ordning” Och nog började jag bli tjock, borde börja träna. Och att han gick upp i vikt var mitt fel, för jag lät inte honom motionera som han alltid gjort innan han träffade mig. (på vilket sätt jag hindrade honom fick jag aldrig klarhet i)
Det var mitt fel att han var svartsjuk, han hade aldrig behövt vara det mot någon tjej innan han träffade mig. Jag skulle aldrig kunna hitta någon som älskade mig så rent och upphöjt som han gjorde.
Jag var en fitta. Hora. Slampa. Bitch. Idiot. Men om jag konfronterade honom med det och frågade varför han kallt mig så fula saker så hade han aldrig sagt något sådant. Det var bara jag som hittade på. Om jag inte höll med honom utan förklarade hur jag såg på saken, från min synvinkel, noga med att säga att det inte nödvändigtvis var rätt, eller att det ens fanns ett rätt och fel, så blev han bara arg och sa att jag ”såklart hade rätt, jag som var så klockrent jävla perfekt och aldrig hade fel”.
Jag hade aldrig någonsin älskat honom, han visste minsann att jag skulle lämna honom som fort jag läst klart och skaffat ett jobb. (det slumpade sig sen att det faktiskt blev just så) att jag bara utnyttjade honom och levde på hans pengar. Vi reste och han betalade just då, men eftersom jag inte tjänade pengar när jag pluggade så fick jag sen betala tillbaka med mina sparpengar på banken.
Jag började löpträna. Sprang på kvällarna. Under en vecka när han inte var hemma utan hos sina föräldrar i utlandet så hände det. En av de kvällarna ringde han under tiden jag sprang. Jag var ute en halvtimme senare än vanligt. ”Var är du?” frågade han irriterat. Jag kände direkt att det barkade åt skogen.
”Nästan hemma, har varit ute och sprungit” försökte jag lugna honom med.
”Så här sent? Det brukar du aldrig vara. Vad håller du på med? Är det någon där? Har du träffat någon?” (Vi bodde mitt ute på landet...)
Jag minns inte vad jag svarade, jag minns bara att bägaren rann över. Dagen efter när jag kommit hem från jobbet packade jag alla mina saker och alla mina djur och flyttade. Vi hade delad vårdnad om hundarna ett halvår tills jag sa att det fick vara nog. Jag ville vidare med mitt liv och sa att vi fick göra upp om hundarna. ”Ta du båda hundar för gott, du har ändå förstört så mycket” svarade han kallt.
Det är drygt ett år sen och jag har inte sett honom eller hört från honom sen dess. Och jag hoppas jag slipper för resten av livet.
Det har gjort ont och tagit lång tid att inse att allt det här handlar om en enda sak.
Psykisk misshandel.
Ingenting annat.
Borttappad kärlek
27/3 2011
Lugnt och skönt och... tråkigt..? Inga speciella känslor som far omkring. Faktiskt oroväckande lugnt. Längtar inte ens hem. Inte hem till Niklas, inte hem till något annat än mina älskade hundar. Märkligt nog är det mina underbara pälsbollar som jag saknar mer än något annat. Eller någon annan. Jag har nästan allt jag behöver här. Förutom bristen på sex då. Men det är å andra sidan något man kan ta igen sen, och något jag inte direkt saknar just nu.
Jag är inte ens frustrerad över Den Där Eric. Eric som kläcker ur sig saker som man skulle kunna tolka på tusen sätt. Som jag egentligen borde vara mer frustrerad över att inte veta vad han menar med. Men jag har kommit till ett tillstånd där jag inte riktigt bryr mig. Rycker lite på axlarna och tänker att ”vill han så vill han, och det lär väl visa sig i så fall.”
Och Niklas då? Jo, jag älskar honom på sätt och vis. Älskar honom för den han är. För hans mjuka lugna accepterande sätt. För hans värme och kärlek till sin omgivning. Han är en underbar människa. En av de vackraste själar jag har mött.
Men jag vet inte om jag är kär.
Jag kanske tappade bort kärleken.
Den kanske ligger någonstans i sanden.
Men jag orkar inte riktigt leta...
Lugnt och skönt och... tråkigt..? Inga speciella känslor som far omkring. Faktiskt oroväckande lugnt. Längtar inte ens hem. Inte hem till Niklas, inte hem till något annat än mina älskade hundar. Märkligt nog är det mina underbara pälsbollar som jag saknar mer än något annat. Eller någon annan. Jag har nästan allt jag behöver här. Förutom bristen på sex då. Men det är å andra sidan något man kan ta igen sen, och något jag inte direkt saknar just nu.
Jag är inte ens frustrerad över Den Där Eric. Eric som kläcker ur sig saker som man skulle kunna tolka på tusen sätt. Som jag egentligen borde vara mer frustrerad över att inte veta vad han menar med. Men jag har kommit till ett tillstånd där jag inte riktigt bryr mig. Rycker lite på axlarna och tänker att ”vill han så vill han, och det lär väl visa sig i så fall.”
Och Niklas då? Jo, jag älskar honom på sätt och vis. Älskar honom för den han är. För hans mjuka lugna accepterande sätt. För hans värme och kärlek till sin omgivning. Han är en underbar människa. En av de vackraste själar jag har mött.
Men jag vet inte om jag är kär.
Jag kanske tappade bort kärleken.
Den kanske ligger någonstans i sanden.
Men jag orkar inte riktigt leta...
Lämna mig drivande
19/11 2010
Sådär melankolisk. Lyssnar på ”all by myself” med Eric Carmen och dricker likör. Kan det bli mer tragiskt? Jo det kan det, i och för sig. Men det är tillräckligt, just nu.
Niklas skriver att han saknar mig. Man får inte skriva tillbaka ”men jag saknar inte dig.”, det är ganska oartigt, har jag hört. Så jag låter bli. Låter bli att nämna något om saknad alls.
Men visst saknar jag något. Jag saknar det som var, det otvungna vi hade, glädjen och energin som alltid var på topp tillsammans med honom. Det är nog jag som har ändrats. Efter första ”missen” han gjorde med nya 19-åringen så höll jag honom på avstånd ett tag. Och efter ett tag trodde jag att jag hade släppt honom nära igen. Så var det nog inte. För efter andra missen med förtroendet så fullkomligt flög jag från honom. Inte bokstavligt talat, men mentalt. Och nu håller jag mig på behörigt avstånd. Jag gillar inte avstånd egentligen, men det får vara så nu, jag vill inte ha honom närmare, jag är rädd för vad som blir nästa gång. Jag hatar att alltid behöva vara rädd. Hatar, hatar, hatar det.
Jag känner mig inte arg på honom. Inte alls. Inte nu. Jag är bara uppgiven. På sätt och vis likgiltig inför vad han gör med och vad han känner för 19-åringen och de andra flickorna. Likgiltig inför det vi har. Jag bryr mig inte. Jag vill bara vända ryggen till och gå. Just nu vill jag det.
Han kommer hit imorgon. Vi får se om han håller i mig när jag är på drift från honom. Om han vågar hålla i mig. Om han törs få det lite obekvämt för att fortsätta ha mig nära, eller om han släpper min hand och lämnar mig drivande.
Jag önskar nästan att han lämnar mig drivande, lämnar mig och mitt liv ifred.
Sådär melankolisk. Lyssnar på ”all by myself” med Eric Carmen och dricker likör. Kan det bli mer tragiskt? Jo det kan det, i och för sig. Men det är tillräckligt, just nu.
Niklas skriver att han saknar mig. Man får inte skriva tillbaka ”men jag saknar inte dig.”, det är ganska oartigt, har jag hört. Så jag låter bli. Låter bli att nämna något om saknad alls.
Men visst saknar jag något. Jag saknar det som var, det otvungna vi hade, glädjen och energin som alltid var på topp tillsammans med honom. Det är nog jag som har ändrats. Efter första ”missen” han gjorde med nya 19-åringen så höll jag honom på avstånd ett tag. Och efter ett tag trodde jag att jag hade släppt honom nära igen. Så var det nog inte. För efter andra missen med förtroendet så fullkomligt flög jag från honom. Inte bokstavligt talat, men mentalt. Och nu håller jag mig på behörigt avstånd. Jag gillar inte avstånd egentligen, men det får vara så nu, jag vill inte ha honom närmare, jag är rädd för vad som blir nästa gång. Jag hatar att alltid behöva vara rädd. Hatar, hatar, hatar det.
Jag känner mig inte arg på honom. Inte alls. Inte nu. Jag är bara uppgiven. På sätt och vis likgiltig inför vad han gör med och vad han känner för 19-åringen och de andra flickorna. Likgiltig inför det vi har. Jag bryr mig inte. Jag vill bara vända ryggen till och gå. Just nu vill jag det.
Han kommer hit imorgon. Vi får se om han håller i mig när jag är på drift från honom. Om han vågar hålla i mig. Om han törs få det lite obekvämt för att fortsätta ha mig nära, eller om han släpper min hand och lämnar mig drivande.
Jag önskar nästan att han lämnar mig drivande, lämnar mig och mitt liv ifred.
Bakom stenen 2
29/10 2010
Jag kan inte. Jag vill inte. Jag vägrar ut mig. Tre stopp på ett hinder och sen är jag ute. Så det så.
Meningen är att jag ska på fetischfest imorn, och förfest innan dess, i Kärlekskollektivet, med Niklas som värd. Det ska komma runt 30 personer.
Men jag vet inte. Hela mitt inre gör uppror. Vältrar sig som rasande vågor mot det faktum att jag nästan har lovat att komma. Att folk förväntar sig att jag ska komma. Jag vill inte.
Jag vill hem till skogen. Jag vill gömma mig för världen. Smyga undan och vara ensam och inte synas. Jag vill bygga mitt eget krypin där ingen hittar mig.
Släpp av mig. Släpp ut mig! Låt mig vara. Ge fan i mig. Rör mig inte! Försvinn, jag vill inte ha er här, i mitt liv! Far och flyg, allihop därute!
Nej, inte alla. Det finns några som jag håller av. Som jag vill hälsa på och umgås med i lugn och ro. Som jag vill ha nära. Just nu.
Just nu vill jag inte klä upp mig i fetsichkläder och försöka vara sexig och låtsas ha en kropp som jag inte har. Jag är less. Släpp ut mig. Låt mig vara. Gör mig inte mer ledsen.
Jag finns bakom stenen, men gud nåde den som vågar komma och störa!
Jag kan inte. Jag vill inte. Jag vägrar ut mig. Tre stopp på ett hinder och sen är jag ute. Så det så.
Meningen är att jag ska på fetischfest imorn, och förfest innan dess, i Kärlekskollektivet, med Niklas som värd. Det ska komma runt 30 personer.
Men jag vet inte. Hela mitt inre gör uppror. Vältrar sig som rasande vågor mot det faktum att jag nästan har lovat att komma. Att folk förväntar sig att jag ska komma. Jag vill inte.
Jag vill hem till skogen. Jag vill gömma mig för världen. Smyga undan och vara ensam och inte synas. Jag vill bygga mitt eget krypin där ingen hittar mig.
Släpp av mig. Släpp ut mig! Låt mig vara. Ge fan i mig. Rör mig inte! Försvinn, jag vill inte ha er här, i mitt liv! Far och flyg, allihop därute!
Nej, inte alla. Det finns några som jag håller av. Som jag vill hälsa på och umgås med i lugn och ro. Som jag vill ha nära. Just nu.
Just nu vill jag inte klä upp mig i fetsichkläder och försöka vara sexig och låtsas ha en kropp som jag inte har. Jag är less. Släpp ut mig. Låt mig vara. Gör mig inte mer ledsen.
Jag finns bakom stenen, men gud nåde den som vågar komma och störa!
På lite distans
16/10 2010
Jag har kommit på något. Ibland går det ju upp ett ljus, bara sådär. Oftast när man är mitt uppe i något och inte kan skriva ner det på direkten. Men den finns ändå där, insikten. Den glöms inte bort.
Jag håller en viss distans. Jag måste hålla en viss distans. Kommer han alldeles, alldeles tätt inpå, så tätt det bara går, då blir jag för sårbar. Då kan jag inte tycka att hans sätt att leva är något för mig. Då känner jag (hatar att inse det här, men sanningen är sanningen) att jag inte klarar av att han har andra tjejer. Gud förbjude, men så är det. Kommer han helt inpå min själ, lyckas han ta sig ända dit in, då vill jag ha honom för mig själv. Så därför måste jag hålla honom på lite avstånd, så han inte kryper ända längst in i hjärtat på mig. För gör han det, då kommer det inte längre vara vi. Då kommer jag dra mig undan helt, och mista en person som jag verkligen håller av.
Och det vill jag inte.
Så han få helt enkelt vara på lite, lite distans.
Men bara lite.
Jag har kommit på något. Ibland går det ju upp ett ljus, bara sådär. Oftast när man är mitt uppe i något och inte kan skriva ner det på direkten. Men den finns ändå där, insikten. Den glöms inte bort.
Jag håller en viss distans. Jag måste hålla en viss distans. Kommer han alldeles, alldeles tätt inpå, så tätt det bara går, då blir jag för sårbar. Då kan jag inte tycka att hans sätt att leva är något för mig. Då känner jag (hatar att inse det här, men sanningen är sanningen) att jag inte klarar av att han har andra tjejer. Gud förbjude, men så är det. Kommer han helt inpå min själ, lyckas han ta sig ända dit in, då vill jag ha honom för mig själv. Så därför måste jag hålla honom på lite avstånd, så han inte kryper ända längst in i hjärtat på mig. För gör han det, då kommer det inte längre vara vi. Då kommer jag dra mig undan helt, och mista en person som jag verkligen håller av.
Och det vill jag inte.
Så han få helt enkelt vara på lite, lite distans.
Men bara lite.
Sluta leta fel
28/9 2010
Jag tror att jag är rädd.
Jätterädd.
Alldeles fullständigt totalt livrädd.
Han har kommit att betyda för mycket för mig. Jag är så rädd tappa bort mig själv. Igen. Rädd att bortse från det jag vill för att få vara med honom. Rädd att han ska bli arg eller ledsen på mig för att jag planerar att göra saker som jag vill.
Så jag bryter mig loss lite försiktigt. Bänder isär ett finger i taget. Från ett grepp som egentligen aldrig har funnits där, förutom i min fantasi, i mina mardrömmar. Han håller inte i mig. Sträcker ju faktiskt bara ut en hand som jag kan ta när jag känner för det, och släppa närhelst jag vill.
Så i helgen tog jag ett steg tillbaka och förklarade att jag inte ville följa med på festen med hans vänner, utan tänkte ha en lugn kväll med en nära vän istället. I mitt förra liv hade ett smärre krig utbrutit, men han körde mig till min vän och önskade mig en trevlig kväll. Och mitt inre höll omedvetet andan när han hämtade mig senare på kvällen, på något sätt berett att ta skit. Men det kom ingen. Det visste jag ju egentligen, men ett befäst beteende är svårt att ändra, bara sådär.
Dagen efter skulle han sälja grejer för sitt företag, och jag hade ingen lust att följa med, egentligen. Efter lite överläggande med mitt samvete upplyste jag honom om att jag inte tänkte följa med. Jag frågade inte vad han tyckte om att jag ville shoppa med min vän istället. Jag upplyste honom bara. Och fick fortfarande inte den reaktion mitt inre fruktade. Det kändes konstigt. Ovant att inte behöva försvara det jag vill göra. Ovant att inte behöva krypa för att få så lite skit som möjligt. Men jag vet ju, jag vet ju att han inte är S. Och ändå är det så svårt, fortfarande, det har ju gått mer än ett år sedan jag flyttade.
Men vanans makt är svår att bryta. Och jag är så glad och tacksam att jag har Niklas. Det är svårt att hitta någon som är bättre för mig när jag lär mig nya mönster och beteenden. När jag lär mig att respektera min egen vilja och att ta vara på den. Och sätta mig själv i första rummet.
Jag måste göra det. Jag är viktigast i mitt eget liv, så är det bara.
Men jag är ju rädd. Rädd för att tappa bort mig själv i det Niklas betyder för mig. Så rädd att jag letar fel hos honom för att snabbt kunna dra mig undan och klara mig med minsta möjliga skada. Det har nästan blivit som ett slags självändamål att leta fel hos honom. Jag börjar för sjutton lägga mig till med ett beteende som påminner om S's, som jag hatade av hela min själ!
Jag måste sluta med det och ta hand om mig själv istället. De eventuella fel han har kan jag ändå inte göra något åt.
Jag måste sluta leta fel.
Omedelbart.
Jag tror att jag är rädd.
Jätterädd.
Alldeles fullständigt totalt livrädd.
Han har kommit att betyda för mycket för mig. Jag är så rädd tappa bort mig själv. Igen. Rädd att bortse från det jag vill för att få vara med honom. Rädd att han ska bli arg eller ledsen på mig för att jag planerar att göra saker som jag vill.
Så jag bryter mig loss lite försiktigt. Bänder isär ett finger i taget. Från ett grepp som egentligen aldrig har funnits där, förutom i min fantasi, i mina mardrömmar. Han håller inte i mig. Sträcker ju faktiskt bara ut en hand som jag kan ta när jag känner för det, och släppa närhelst jag vill.
Så i helgen tog jag ett steg tillbaka och förklarade att jag inte ville följa med på festen med hans vänner, utan tänkte ha en lugn kväll med en nära vän istället. I mitt förra liv hade ett smärre krig utbrutit, men han körde mig till min vän och önskade mig en trevlig kväll. Och mitt inre höll omedvetet andan när han hämtade mig senare på kvällen, på något sätt berett att ta skit. Men det kom ingen. Det visste jag ju egentligen, men ett befäst beteende är svårt att ändra, bara sådär.
Dagen efter skulle han sälja grejer för sitt företag, och jag hade ingen lust att följa med, egentligen. Efter lite överläggande med mitt samvete upplyste jag honom om att jag inte tänkte följa med. Jag frågade inte vad han tyckte om att jag ville shoppa med min vän istället. Jag upplyste honom bara. Och fick fortfarande inte den reaktion mitt inre fruktade. Det kändes konstigt. Ovant att inte behöva försvara det jag vill göra. Ovant att inte behöva krypa för att få så lite skit som möjligt. Men jag vet ju, jag vet ju att han inte är S. Och ändå är det så svårt, fortfarande, det har ju gått mer än ett år sedan jag flyttade.
Men vanans makt är svår att bryta. Och jag är så glad och tacksam att jag har Niklas. Det är svårt att hitta någon som är bättre för mig när jag lär mig nya mönster och beteenden. När jag lär mig att respektera min egen vilja och att ta vara på den. Och sätta mig själv i första rummet.
Jag måste göra det. Jag är viktigast i mitt eget liv, så är det bara.
Men jag är ju rädd. Rädd för att tappa bort mig själv i det Niklas betyder för mig. Så rädd att jag letar fel hos honom för att snabbt kunna dra mig undan och klara mig med minsta möjliga skada. Det har nästan blivit som ett slags självändamål att leta fel hos honom. Jag börjar för sjutton lägga mig till med ett beteende som påminner om S's, som jag hatade av hela min själ!
Jag måste sluta med det och ta hand om mig själv istället. De eventuella fel han har kan jag ändå inte göra något åt.
Jag måste sluta leta fel.
Omedelbart.
Hela vägen fram
11/8 2010
Nej, jag känner mig inte nere. Bara lite sådär.. tom. Lite som att jag inte orkar bry mig hela vägen fram. Hela vägen in. Jag får ett sött sms och konstaterar att jag inte ids svara på det just då. Och sen förblir det obesvarat i några timmar till. Jag vet inte om han bryr sig. Om han bryr sig och tycker att det är okej att jag inte svarar direkt. Eller om han någonstans, innerst inne, hade velat ha svar tidigare. Det spelar ingen roll. Kanske. Jag är glad att han inte nämner det överhuvudtaget när jag ringer. Han låter inte speciellt engagerad heller för den delen. Han och den nya inneboende tjejen ska ner på stan och se på en spelning. Han vill ringa mig och prata innan jag går och lägger mig och verkar ha annat i huvudet just för tillfället. Fine, jag är inte speciellt engagerad jag heller, just för tillfället.
Jag vet inte riktigt vad det här handlar om. Om det är mitt behov av att känna att jag inte är beroende av någon, inte behöver någon. Eller om det är ett sätt att skydda mig själv från negativa känslor. För jag tror att jag ser något slags mönster.
Jag tror att jag blir så här när han sover med en annan tjej och jag inte är med. Jag blir inte ledsen. Jag blir inte heller arg eller besviken. Jag blir bara.. tom.
Lite som att jag inte orkar bry mig hela vägen fram.
Nej, jag känner mig inte nere. Bara lite sådär.. tom. Lite som att jag inte orkar bry mig hela vägen fram. Hela vägen in. Jag får ett sött sms och konstaterar att jag inte ids svara på det just då. Och sen förblir det obesvarat i några timmar till. Jag vet inte om han bryr sig. Om han bryr sig och tycker att det är okej att jag inte svarar direkt. Eller om han någonstans, innerst inne, hade velat ha svar tidigare. Det spelar ingen roll. Kanske. Jag är glad att han inte nämner det överhuvudtaget när jag ringer. Han låter inte speciellt engagerad heller för den delen. Han och den nya inneboende tjejen ska ner på stan och se på en spelning. Han vill ringa mig och prata innan jag går och lägger mig och verkar ha annat i huvudet just för tillfället. Fine, jag är inte speciellt engagerad jag heller, just för tillfället.
Jag vet inte riktigt vad det här handlar om. Om det är mitt behov av att känna att jag inte är beroende av någon, inte behöver någon. Eller om det är ett sätt att skydda mig själv från negativa känslor. För jag tror att jag ser något slags mönster.
Jag tror att jag blir så här när han sover med en annan tjej och jag inte är med. Jag blir inte ledsen. Jag blir inte heller arg eller besviken. Jag blir bara.. tom.
Lite som att jag inte orkar bry mig hela vägen fram.
Klå mig på fingrarna!
7/6 2010
Igår satsade jag och slog på stort. Jag tackade ja till en dejt med en kille från nätet som har velat träffa mig länge nu. Jag tänkte att va fasen, det kan ju inte bli mer än urtrist. Så sagt och gjort, vi bestämde tid och plats och sågs.
Han såg inte så bra ut, men verkade helt okej. Vi slog oss ner på en filt och plockade upp den medhavda fikan i ett grönområde där många solsugna människor hade samlats en dag som denna.
Vi pratade om det ena med det tredje, men mest om hundar. Han har en egen, en 11-månaders golden retrievervalp. Men det fanns inte det där eldiga, glödiga i samtalet. Det där som får en att le och försöka komma en ännu mer underfundig kommentar, den kvickheten saknades. Han blev mest tyst om jag försökte. Inte för att vara otrevlig, men jag tror inte han hängde med riktigt. Och jag menar inte att han på något vis var korkad, men med risk för att låta kaxig, så saknades det några mentala nivåer för att jag skulle känna att han var en intellektuell utmaning för mig.
Och det vill jag ha. Kom igen, klå mig på fingrarna!
Så nej, det blir nog inga fler dejter där...
Igår satsade jag och slog på stort. Jag tackade ja till en dejt med en kille från nätet som har velat träffa mig länge nu. Jag tänkte att va fasen, det kan ju inte bli mer än urtrist. Så sagt och gjort, vi bestämde tid och plats och sågs.
Han såg inte så bra ut, men verkade helt okej. Vi slog oss ner på en filt och plockade upp den medhavda fikan i ett grönområde där många solsugna människor hade samlats en dag som denna.
Vi pratade om det ena med det tredje, men mest om hundar. Han har en egen, en 11-månaders golden retrievervalp. Men det fanns inte det där eldiga, glödiga i samtalet. Det där som får en att le och försöka komma en ännu mer underfundig kommentar, den kvickheten saknades. Han blev mest tyst om jag försökte. Inte för att vara otrevlig, men jag tror inte han hängde med riktigt. Och jag menar inte att han på något vis var korkad, men med risk för att låta kaxig, så saknades det några mentala nivåer för att jag skulle känna att han var en intellektuell utmaning för mig.
Och det vill jag ha. Kom igen, klå mig på fingrarna!
Så nej, det blir nog inga fler dejter där...
I hallen bredvid
11/5 2010
Vi var på en tvådagars volleybollcup i helgen. När vi hade åkt ut någongång på söndag vid lunch så var jag kvar. Efter duschen låg jag vid sidan av och vilade i den nästan tomma uppvärmningshallen. Det kom in två killar och började bolla, och jag kunde inte låta bli att le. Det dova ljudet av bollen som träffar underarmarna och skickar iväg den i en båge. Synen av när bollen nästan ljudlöst lyfts upp och iväg av en klockrent fingerslag som får bollen att ligga nästan helt stilla i luften utan rotation. Det är så vackert. Vackrare än någon annan sport jag har varit i kontakt med. Så fulländat när det är som bäst.
Och jag somnade när jag lyssnade till ljudet av matcherna i hallen bredvid.
Vi var på en tvådagars volleybollcup i helgen. När vi hade åkt ut någongång på söndag vid lunch så var jag kvar. Efter duschen låg jag vid sidan av och vilade i den nästan tomma uppvärmningshallen. Det kom in två killar och började bolla, och jag kunde inte låta bli att le. Det dova ljudet av bollen som träffar underarmarna och skickar iväg den i en båge. Synen av när bollen nästan ljudlöst lyfts upp och iväg av en klockrent fingerslag som får bollen att ligga nästan helt stilla i luften utan rotation. Det är så vackert. Vackrare än någon annan sport jag har varit i kontakt med. Så fulländat när det är som bäst.
Och jag somnade när jag lyssnade till ljudet av matcherna i hallen bredvid.
Skyggar och sparkar bakut
5/5 2010
Jag börjar komma underfund med det där nu. Rädslan att känna. Som kanske inte är en rädsla alls.
För jag tror faktiskt att jag känner. Det ligger något och lurar. En värme. Och en saknad. Men knixet tror jag är att det måste vara kravlöst och utan förväntningar. Jag vill inte vara tvungen att göra något för att det ska vara så. För att någon förväntar sig att det ska vara så. Jag måste göra saker för att jag vill det. Jag måste få ringa för att jag vill ringa, inte för att personen i andra änden av luren blir arg om jag inte ringer. Jag måste få vara sådär självständig och egen och inte alls närvarande i nuet, sådär som jag kan vara. Och ingen får beskylla mig för något som jag inte är. För då skyggar jag. Sparkar bakut och springer till skogs. Och gömmer mig bakom en sten.
Men just nu har jag ingen i mitt liv som jag behöver skygga för. Tack.
Jag börjar komma underfund med det där nu. Rädslan att känna. Som kanske inte är en rädsla alls.
För jag tror faktiskt att jag känner. Det ligger något och lurar. En värme. Och en saknad. Men knixet tror jag är att det måste vara kravlöst och utan förväntningar. Jag vill inte vara tvungen att göra något för att det ska vara så. För att någon förväntar sig att det ska vara så. Jag måste göra saker för att jag vill det. Jag måste få ringa för att jag vill ringa, inte för att personen i andra änden av luren blir arg om jag inte ringer. Jag måste få vara sådär självständig och egen och inte alls närvarande i nuet, sådär som jag kan vara. Och ingen får beskylla mig för något som jag inte är. För då skyggar jag. Sparkar bakut och springer till skogs. Och gömmer mig bakom en sten.
Men just nu har jag ingen i mitt liv som jag behöver skygga för. Tack.
Bakom stenen
29/4 2010
Nu springer jag och gömmer mig i skogen. Jag finns bakom stenen om det är något.
Men kom inte hit, inte ett steg till! Och kom för guds skull inte för nära min själ.
Det är dags att fly en stund, men jag kommer tillbaka så småningom.
Och jag finns bakom stenen, om det är något.
Nu springer jag och gömmer mig i skogen. Jag finns bakom stenen om det är något.
Men kom inte hit, inte ett steg till! Och kom för guds skull inte för nära min själ.
Det är dags att fly en stund, men jag kommer tillbaka så småningom.
Och jag finns bakom stenen, om det är något.
En smak av jord
13/4 2010
Idag åt jag en morot. Jag äter i och för sig alltid en morot till lunchen. Men idag smakade den jord. Inte så mycket, bara en touch av jord. Men istället för att känna mig äcklad så drev smaken fram en störtflod av minnen.
Jag, fyra-fem år, sittande i den jättelika högen med potatis utanför magsinet på Stora Ek. Folk som kom med sina bilar, lastade in säckvis med potatis och nöjda åkte därifrån. Pappa odlade traktens godaste potatis på gärdena ner mot ån Tidan. Jag tog upp en potatis ur högen, borstade lite halvhjärtat av de värsta jordkocklorna på byxorna innan jag knaprade i mig den. Jag älskade rå potatis. Eller, det gör jag väl än idag. Helst så nyupptagen att jorden inte hunnit torka. Jag åt mycket potatis vid de tillfällena.
Tillbaka i verkligheten reflekterar jag över att det är så jag vill att mina eventuella framtida barn ska ha det. Kanske inte nödvändigtvis sittande i en potatishög, men i ett grönsaksland på en gård på landet. Skitiga, lera upp till knäna och smutsbruna fingrar i munnen. Ingen unge har dött av det. Hundar att leka med och katter som smyger runt och jagar gnagare. En stor gårdsplan att cykla på och skrapa upp knäna när de ramlar. Skogen bredvid där de kan springa barfota och få barr i de små barnafötterna och myrbett på benen. Eller plocka de allra första skogsmultronen vid kanten på grusvägen. Sitta i blåbärsriset och mosa i sig blåbär så hela ungen är blålila. Vara ute och leka tills det blir mörkt och lite till, och lära sig att mörker inte är ett dugg farligt. Jag vill att mina ungar ska bli trygga ungar.
Mycket av det här har jag själv fått växa upp med, och det är jag mina föräldrar evigt tacksam för.
När jag blev lite äldre fick jag stå på potatisupptagaren och tjäna egna, svarta, pengar...
Idag åt jag en morot. Jag äter i och för sig alltid en morot till lunchen. Men idag smakade den jord. Inte så mycket, bara en touch av jord. Men istället för att känna mig äcklad så drev smaken fram en störtflod av minnen.
Jag, fyra-fem år, sittande i den jättelika högen med potatis utanför magsinet på Stora Ek. Folk som kom med sina bilar, lastade in säckvis med potatis och nöjda åkte därifrån. Pappa odlade traktens godaste potatis på gärdena ner mot ån Tidan. Jag tog upp en potatis ur högen, borstade lite halvhjärtat av de värsta jordkocklorna på byxorna innan jag knaprade i mig den. Jag älskade rå potatis. Eller, det gör jag väl än idag. Helst så nyupptagen att jorden inte hunnit torka. Jag åt mycket potatis vid de tillfällena.
Tillbaka i verkligheten reflekterar jag över att det är så jag vill att mina eventuella framtida barn ska ha det. Kanske inte nödvändigtvis sittande i en potatishög, men i ett grönsaksland på en gård på landet. Skitiga, lera upp till knäna och smutsbruna fingrar i munnen. Ingen unge har dött av det. Hundar att leka med och katter som smyger runt och jagar gnagare. En stor gårdsplan att cykla på och skrapa upp knäna när de ramlar. Skogen bredvid där de kan springa barfota och få barr i de små barnafötterna och myrbett på benen. Eller plocka de allra första skogsmultronen vid kanten på grusvägen. Sitta i blåbärsriset och mosa i sig blåbär så hela ungen är blålila. Vara ute och leka tills det blir mörkt och lite till, och lära sig att mörker inte är ett dugg farligt. Jag vill att mina ungar ska bli trygga ungar.
Mycket av det här har jag själv fått växa upp med, och det är jag mina föräldrar evigt tacksam för.
När jag blev lite äldre fick jag stå på potatisupptagaren och tjäna egna, svarta, pengar...
Stolthet och fastkörning
19/3 2010
Igår kväll hämtade jag som vanligt hundarna från pappas hundgård. Lite senare än tänkt, sådär vid elvasnåret. Vägen dit var lite besvärlig, hårt packad snö som börjat tina upp, men med lite fart tog jag mig igenom. Men när jag svängt in på gårdsplanen tog det tvärstopp. Framhjulen sjönk ner 1 dm i det halvtinade blasket och jag kom ingenstans. Allt bara slirade. Först tog jag det med ro. Sedan blev jag arg. Och tillslut blev jag så frustrerad att jag satte mig i en snödriva och grät. Sen skottade jag runt hjulen, la dörrmattorna från baksätet bakom däcken och backade mig därifrån. Det tog en timme.
Jag kunde tagit pappas fyrhjulsdrivna bil till jobbet idag och låtit pappa fixa bärgning till min. Men så var det ju det där med den hysteriska stoltheten. Jag klarar mig själv. Jag. Kör. Inte. Fast. JAG behöver inte bärgning till MIN bil. JAG lånar inte pappas bil till jobbet. För JAG KAN SJÄLV. Slut på diskussionen.
Jag har inte kört fast, jag hittade bara en besvärlig parkeringsplats.
Igår kväll hämtade jag som vanligt hundarna från pappas hundgård. Lite senare än tänkt, sådär vid elvasnåret. Vägen dit var lite besvärlig, hårt packad snö som börjat tina upp, men med lite fart tog jag mig igenom. Men när jag svängt in på gårdsplanen tog det tvärstopp. Framhjulen sjönk ner 1 dm i det halvtinade blasket och jag kom ingenstans. Allt bara slirade. Först tog jag det med ro. Sedan blev jag arg. Och tillslut blev jag så frustrerad att jag satte mig i en snödriva och grät. Sen skottade jag runt hjulen, la dörrmattorna från baksätet bakom däcken och backade mig därifrån. Det tog en timme.
Jag kunde tagit pappas fyrhjulsdrivna bil till jobbet idag och låtit pappa fixa bärgning till min. Men så var det ju det där med den hysteriska stoltheten. Jag klarar mig själv. Jag. Kör. Inte. Fast. JAG behöver inte bärgning till MIN bil. JAG lånar inte pappas bil till jobbet. För JAG KAN SJÄLV. Slut på diskussionen.
Jag har inte kört fast, jag hittade bara en besvärlig parkeringsplats.
Älskar snön!
21/2 2010
Det måste vara fel på mig, någonstans i min hjärna saknas det en koppling, eller flera. Alla ponnyhästar är liksom inte innanför staketet.
Alla människor jag har pratat med. I telefon, över nätet, IRL, de är trötta på snön. De förbannar den, häver ur sig diverse olika ofördelaktiga kommentarer över den vita massan. Ibland hummar jag med lite reserverat, andra gånger skrattar jag och säger precis som jag tycker.
Jag gillar snön. Jag kan inte få nog av allt det vita härliga som dimper ner. Jag skottar fram min bil, både en och två gånger. Jag skottar upp gångarna till stallet, hundgården och min stuga, och tänker att det minsann är bra motion. Och det enda jag grämer mig över är att jag inte har någon som kan värma mina fötter när jag kommer in igen. Jag älskar snön. Plumsar omkring i den och klättrar i snövallarna som snart är lika höga som mig. Pulsar genom drivorna vinden har lagt upp. Skrattar som en dåre när hundarna får tokryck och drar omkull mig och släpar mig på rygg flera meter så snön forsar in innanför jackan. Och njuter när nu solen spelar över det vitpudrade landskapet. Jo, jag älskar snön.
Det måste vara fel på mig, någonstans i min hjärna saknas det en koppling, eller flera. Alla ponnyhästar är liksom inte innanför staketet.
Alla människor jag har pratat med. I telefon, över nätet, IRL, de är trötta på snön. De förbannar den, häver ur sig diverse olika ofördelaktiga kommentarer över den vita massan. Ibland hummar jag med lite reserverat, andra gånger skrattar jag och säger precis som jag tycker.
Jag gillar snön. Jag kan inte få nog av allt det vita härliga som dimper ner. Jag skottar fram min bil, både en och två gånger. Jag skottar upp gångarna till stallet, hundgården och min stuga, och tänker att det minsann är bra motion. Och det enda jag grämer mig över är att jag inte har någon som kan värma mina fötter när jag kommer in igen. Jag älskar snön. Plumsar omkring i den och klättrar i snövallarna som snart är lika höga som mig. Pulsar genom drivorna vinden har lagt upp. Skrattar som en dåre när hundarna får tokryck och drar omkull mig och släpar mig på rygg flera meter så snön forsar in innanför jackan. Och njuter när nu solen spelar över det vitpudrade landskapet. Jo, jag älskar snön.
Kruttunnan
Skrivet 9/2 2010 om dåtiden...
Så ligger vi där i sängen. Han verkar lite trött, men det är inte jag. Så jag kryper lite närmare, och lite närmare, och lägger armen om honom. Smeker hans rygg lite lätt. ”Nej Catta, jag vill sova.” lite avigt säger han det. ”Men det var så längesen. Jag vill ju ha dig.” ”Jag kan inte älska med dig när jag tror att du bara tänker på andra killar hela tiden, jag kan inte det!” tonen är nu arg och lite provocerande. ”Men det gör jag ju inte!” fräser jag till och tänder på alla cylindrar. Den här diskussionen har vi haft förr och det behövs inte mycket till gnista innan kruttunnan exploderar. Men den här gången säger det bara *Poff* och väser till lite.
När krutet är slut blir det inte mycket till explosion. Så jag vänder mig om. Kryper ut mot min kant och känner tomheten och ilskan riva inuti. Tårarna bubblar upp tillslut skakar hela min kropp av illa återhållen gråt.
Då drämmer han till.
”Sluta, jag vill sova!”
Om någonting kan göra mer ont så gör det det nu.
Vid min Gud, så skönt det är att allt är över.
Så ligger vi där i sängen. Han verkar lite trött, men det är inte jag. Så jag kryper lite närmare, och lite närmare, och lägger armen om honom. Smeker hans rygg lite lätt. ”Nej Catta, jag vill sova.” lite avigt säger han det. ”Men det var så längesen. Jag vill ju ha dig.” ”Jag kan inte älska med dig när jag tror att du bara tänker på andra killar hela tiden, jag kan inte det!” tonen är nu arg och lite provocerande. ”Men det gör jag ju inte!” fräser jag till och tänder på alla cylindrar. Den här diskussionen har vi haft förr och det behövs inte mycket till gnista innan kruttunnan exploderar. Men den här gången säger det bara *Poff* och väser till lite.
När krutet är slut blir det inte mycket till explosion. Så jag vänder mig om. Kryper ut mot min kant och känner tomheten och ilskan riva inuti. Tårarna bubblar upp tillslut skakar hela min kropp av illa återhållen gråt.
Då drämmer han till.
”Sluta, jag vill sova!”
Om någonting kan göra mer ont så gör det det nu.
Vid min Gud, så skönt det är att allt är över.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)